”Våldsutsatta kvinnor får sämre skydd än någonsin” – DN.se

”Brottsforskare och polis: Bara ändrad lagstiftning och mer samarbete mellan myndigheter kan ge kvinnor utsatta för partnerrelaterat våld bättre skydd. En ny studie av våldsutsatta kvinnors situation i södra Stockholm ger en dyster bild. Trots att gärningsmännen döms till fängelse, besöksförbud eller att kvinnorna utrustas med larm­paket utsätts de i hög grad för upprepat våld. Södertörnspolisen har mer resurser och högre kompetens än någon annan polis i landet när det gäller denna typ av brottslighet – ändå finns det bara resurser att ingripa i de verkliga högriskfallen. De utsatta kvinnorna måste därför få hjälp av en starkare och mer aktiv lagstiftning, en bättre riskbedömning och bättre stöd av de sociala myndigheterna, skriver Henrik Belfrage, Susanne Strand och Lars Widén.”

I en nyligen utförd studie av 216 våldsutsatta kvinnors situation i södra Stockholm framkommer att drygt 40 procent av de kvinnor som polisanmälde partnerrelaterat våld, efter en uppföljningstid på upp till 4 år, återigen hade tvingats polisanmäla sin partner eller före detta partner för nya övergrepp. Detta trots att polisen i Södertörn anses ligga i nationell framkant när det gäller att lagföra förövare av partnervåld och skydda utsatta brottsoffer.

Studien, som kommer att presenteras internationellt under våren, ger en dyster bild av dessa utsatta kvinnors situation. Den höga andelen återfall skär rakt igenom undersökningsgruppen. Det spelar inte någon roll om gärningsmännen döms till fängelse, erhåller besöksförbud eller att kvinnorna utrustas med larmpaket. Återfallen är ändå lika många och lika allvarliga. Allra värst drabbas de kvinnor vars (ex)partner någon gång under uppföljningsperioden haft besöksförbud. I den gruppen återfaller hela 56 procent av förövarna.

Finns det då några förklaringar till dessa illavarslande siffror? Ja, dels är det utan tvekan så att det upptagningsområde som varit föremål för studien är ett särskilt utsatt område. Södertörn har en högre andel invånare med en uttalad social problematik än genomsnittsområdet i övriga Sverige. Men vi menar att detta bara är en delförklaring till dessa dystra siffror. Det är nämligen så att polisen i Södertörn samtidigt har mer resurser och högre kompetens än något annat län i landet. Ingenstans har man inom polisen en större brottsoffergrupp, ingenstans har man så hög kompetens och så stor vana att göra riskbedömningar, och ingenstans har man utbildat sig så väl i att på bästa sätt arbeta med och motivera och stödja våldsutsatta kvinnor. Så var finns problemet?

Ett mycket viktigt resultat i vår studie är att den enda grupp som har lägre återfall än andra är de fall som betraktades som riktiga högriskfall. Där har polisen, inte sällan i samarbete med de sociala myndigheterna, lyckats bra. Ofta har man emellertid i dessa fall tvingats flytta den utsatta kvinnan (och i förekommande fall också hennes barn) till hemlig ort, och hon har fått starta ett helt nytt liv med en ny identitet. En mycket påfrestande och ingripande situation för den utsatta, men det har åtminstone inneburit ett liv utan mer våld för de allra flesta. Bland alla de övriga är dock återfallen förskräckande många. Förklaringen till detta är enkel. Polisen har helt enkelt endast tid och resurser att arbeta med de riktiga högriskfallen. Alla andra fall läggs ”i balans”, det vill säga där får andra myndigheter ta över ansvaret, vilket tycks betyda att det i princip inte görs någonting.

De allra flesta våldsutsatta kvinnor förefaller därför att lämnas mer eller mindre åt sitt öde. Inte undra på att så många kvinnor (vanligen cirka 25–50 procent) inte vill eller orkar fullfölja en polisutredning, eller ens vill ta emot det skydd som polisen anser att de bör ha.

Enligt vår mening behövs framför allt två åtgärder för att förbättra dessa utsatta kvinnors situation:

  1. En uppgradering och förbättring av lagstiftningen på området. Vår erfarenhet är att många poliser i dag känner sig uppgivna eftersom man upplever sig ”sakna verktyg i verktygslådan”. Man upplever lagstiftningen som alltför tandlös och passiv. Det är mera regel än undantag att det är brottsoffret som göms undan, får flytta, får byta liv och identitet och så vidare, snarare än att gärningsmannen drabbas av sanktioner – sanktioner så som de i dag är utformade dessutom bevisligen har dålig eller ingen effekt.
  2. Bättre kontroll av myndigheter. Polisen har i dag i hög grad utbildats i att göra strukturerade och evidensbaserade riskbedömningar vid partnervåld. Här ligger svensk polis utan tvekan i internationell framkant. Men kontrollen över att dessa bedömningar verkligen görs är fortfarande dålig. Och när det gäller de sociala myndigheterna så visade nyligen en utredning av hur de olika stadsdelsförvaltningarna i Stockholms stad gör riskbedömningar att frånvaron av sådana bedömningar snarare var regel än undantag. I den mån de ändå gjordes var dessa i huvudsak baserade på ”hemkokta” metoder, utan förankring i vetenskaplig kunskap (Rapport från Stockholms stad, 2009). Här behövs utan tvekan stora utbildningsinsatser.

Vi vill poängtera att de av många sedan flera år efterfrågade så kallade haverikommissionerna utan tvekan skulle få stor betydelse i dessa sammanhang. I varje fall i ärenden där en kvinna dödas av sin partner eller före detta partner – vilket tyvärr sker i genomsnitt var tredje vecka i vårt land – skulle våra myndigheter och deras (brist på) bedömningar och åtgärder granskas. Socialstyrelsen är föreslagen som granskare. Eventuella brister skulle då bli mycket påtagliga med åtföljande krav på förbättringar. Att en sådan granskning efter så många års diskussioner ännu inte blivit verklighet är inte lätt att förstå.

Återfallssiffrorna som framkommer i denna undersökning är betydligt högre än vad såväl vi som andra brukar finna. Siffran brukar vara runt 25 procent – inte som i vår nuvarande studie, hela 42 procent. En viktig förklaring till detta tror vi har att göra med vår förhållandevis långa uppföljningstid (4 år). Detta antyder att flera myndigheter behöver arbeta med skyddande och stödjande åtgärder, under lång tid.

Polisen gör, som ovan nämnts, uppenbarligen ett gott arbete akut, när de har tid och resurser att göra något och när det gäller högriskfall. Men vi kan knappast kräva att polisen skall arbeta med skydd och stöd under flera års tid. Här måste andra myndigheter gripa in med en helt annan intensitet än vad som i dag helt uppenbart tycks vara fallet.

Henrik Belfrage

professor
forskningschef Mittuniversitetet och Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall

Susanne Strand

universitetslektor
forskare Mittuniversitetet och Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall

Lars Widén

polisinspektör
f d chef Brottsoffergruppen, Södertörnspolisen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*