Samtycke i Personuppgiftslagen

Under arbetet som ledde fram till den nuvarande sexualbrottslagen 2005 anförde många kritiker krav på en samtyckesparagraf eftersom det är viktigt att slå fast att en våldtäkt är en allvarlig kränkning av en individs sexuella självbestämmanderätt. Den dåvarande justitieministern Thomas Bodström sa då att  ”Det går inte att nu skriva in samtycke i lagförslaget”. När han påstod det, visste han då att det fanns en bra, tydlig och enkel samtyckesparagraf i Personupplysningslagen? Eller mörkade han? Nedan är Datainspektionens förklaring av vad klausulen innebär. Verkar det svårt att skriva att skriva en klausul som täcker in samtycke så att den är anpassad för sexualbrottslagen?

Vad är samtycke?

Ett samtycke ska vara

  • individuellt
  • frivilligt
  • särskilt
  • otvetydigt och
  • informerat.

I personuppgiftslagen definieras samtycke som varje slag av frivillig, särskild och otvetydig viljeyttring genom vilken den registrerade, efter att ha fått information, godtar behandling av personuppgifter som rör honom eller henne.

Samtycket ska vara individuellt. Det ska alltså vara den registrerade som genom viljeyttringen godtar behandlingen av personuppgifter. Det räcker inte att till exempel en förening för sina medlemmars räkning godtar behandling av personuppgifter.

Att ett samtycke ska vara frivilligt kan sägas innebära att den enskilde i praktiken måste ha ett fritt val att avgöra om hans eller hennes uppgifter ska få behandlas. Så här skrev Datalagskommittén när personuppgiftslagen togs fram:

Samtycke till en viss uppgiftsbehandling kan uppställas som en förutsättning för att den registrerade ska få något som han eller hon önskar eller behöver, till exempel ett telefonabonnemang, en semesterresa, en livsnödvändig sjukvårdsbehandling, anställning, bostadsbidrag etcetera. Är situationen sådan att den registrerade i praktiken inte kan avstå, kan samtycket inte gärna vara ”frivilligt”; möjligen får här göras ett undantag för det fallet att det kan visas att den registrerade skulle ha lämnat samtycket även utan ”tvånget”. Också det förhållandet att en registrerad allmänt sett kan ha en underordnad eller beroende ställning i förhållande till den personuppgiftsansvarige, såsom när en arbetsgivare begär samtycke till registrering av uppgifter om arbetstagare eller arbetssökande, bör beaktas vid bedömningen av om ett samtycke har lämnats frivilligt på det sätt som dataskyddsdirektivet kräver.

I de flesta fall vållar inte kravet på frivillighet några bekymmer utan den enskilde får, efter att ha fått information om behandlingen, själv ta ställning till om han eller hon accepterar den för att till exempel erhålla en vara eller tjänst. Konsekvensen av att man inte samtycker kan bli att man inte får varan eller tjänsten.

Om däremot myndigheter skulle kräva samtycke till behandling av personuppgifter som en förutsättning för att tillhandahålla samhälleliga tjänster kan det dock starkt ifrågasättas om kravet på frivillighet är uppfyllt. I fall där den enskilde inte har någon verklig valmöjlighet måste den personuppgiftsansvarige finna annat stöd för behandlingen i personuppgiftslagen eller i särskild lagstiftning.

Kravet på att samtycket ska vara särskilt innebär att ett generellt samtycke till behandling av personuppgifter inte godtas. Samtycket ska avse behandling för ett eller flera preciserade ändamål. Det har till exempel inte godtagits som samtycke att enskilda generellt medger att hälsouppgifter om dem får behandlas för allehanda framtida forskning.

Att samtycket ska vara en otvetydig viljeyttring innebär att det inte får råda någon tvekan om att den registrerade godtar behandlingen av personuppgifter som rör honom eller henne. Det är den personuppgiftsansvarige som har bevisbördan för att samtycke faktiskt finns. När det gäller känsliga uppgifter, det vill säga uppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening samt sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv krävs att samtycket ska vara uttryckligt. Det innebär att samtycket måste komma till uttryck på ett särskilt tydligt sätt. Det betyder att det ligger i den personuppgiftsansvariges intresse att välja en form för samtycket som tydligt visar den registrerades vilja. Samtycke genom s.k. konkludent handlande är inte tillräckligt, se nästa avsnitt.

För att samtycket ska vara giltigt enligt personuppgiftslagen, ska den registrerade ha fått sådan information att han eller hon kan ta ställning till om personuppgifterna ska få behandlas för det ändamål och på det sätt som planerats. Ett samtycke kan alltså inte omfatta annan behandling än sådan som den registrerade fått information om.

Samtycke kan ske genom konkludent handlande, men hypotetiskt och tyst samtycke kan inte godtas. Samtycke är något vi gör. Det är en aktiv viljeyttring. Något som en partner kan observera. Det är av detta skälet som vi inte kan acceptera tanken på ett tyst samtycke. Det är något som en partner inte kan förstå.

En reaktion på “Samtycke i Personuppgiftslagen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>