Sexsäljare finns inte

Utredningen av sexköpslagen presenterades den 2 juli några dagar innan Sven Otto Littorin anklagades för sexköp. Det fick till effekt att utredningen inte utsattes för den granskning som den borde.

Jag har läst utredningen och blivit uppriktig förvånad hur dåligt underbyggd den är. Men jag måste tillstå att ju fler utredningar jag läser desto mindre förvånad blir jag. Utredningar verkar mer vara beställningsjobb. Regeringen beställer slutsatser förpackade i 3-400 sidor ord. Så många ord att man ska förledas att tro att det hela är en noggrant gjord utredning.

Som en första kommentar vill jag bara ta upp utredningens svårigheter att sätta ord på de olika aktörerna. Sexköpare finns och de ska straffas hårdare, längre och oftare. Men det finns inga sexsäljare. Ut utredningen har jag tagit:

När det gäller hur man ska benämna personerna som är inblandade i prostitution är också det känsligt. (För vem undrar jag)Vi använder beteckningen sexköpare och uttrycket att köpa sex, men har däremot försökt undvika uttrycken sexsäljare och att sälja sex eftersom dessa, enligt vår mening, ger bilden av en affärstransaktion mellan två jämställda parter vilket, som ovan angetts, ytterst sällan motsvarar verkligheten. Eftersom beteckningarna sexsäljare och att sälja sex har använts av de tidigare  prostitutionsutredningarna och även fortfarande används bl.a. i Socialstyrelsens rapporter förekommer de dock på vissa ställen i texten.

Att beteckna den som tillhandahåller den sexuella tjänsten som den prostituerade kan av  vissa uppfattas som stigmatiserande, men anses av andra vara en riktig beskrivning av verkligheten. Vi använder i vår text ibland ordet prostituerad för att beteckna den som utnyttjas sexuellt, men också uttrycken person som utnyttjas i prostitution och person med erfarenhet av prostitution förekommer. Vårt ordval är inte alltid konsekvent. När vi talar om personer i prostitution omfattas ofta även de som köper sexuella tjänster. Det är givetvis viktigt att inskärpa att oavsett ordvalet handlar det inte om vad de inblandade personerna är utan vad de gör.

Vad vi kan se är att det är oerhört viktigt för utredaren, Anna Skarhed, att använda sig av politiskt korrekta ord. Sexköpare är ok. Men sexsäljare är inte ok. Detta för att man inte ska tro att det som sker mellan sexsäljaren och sexköparen är en affärstransaktion mellan två jämställda parter. Skulle man kunna kalla dem sexgivare och sextagare i likhet med det som förekommer på arbetsmarknaden. Men sexmarknad kan man ju inte kalla det för det skulle kunna ge sken av att det finns en fungerande marknad. Och det säljs ju inget. Det tillhandahålls visserligen något som är framtvingat som några köper. Men marknad? Nä.

Vilken tur att Anna Skarhed inte utreder något som har att göra med arbetsmarknaden. För hon kan förstås inte tala om arbetsgivare och arbetstagare för det skulle ge bilden av en affärstransaktion mellan två jämställda parter. Arbetsköpare är okay för arbetsgivare. Men arbetssäljare är inte okay för arbetstagare. Frågan uppstår genast vad Anna Skarhed skulle kalla parterna. Arbetstagare kan det ju inte heta. Ska de kallas tvångsarbetare, lönetvingade eller bara arbetstvingade. Sysselsatta? Arbetssatta? Löntagare kan de inte kallas för det skulle kunna missförstås att de tar löner. Tjuvar är de ju inte. Det skulle ju kunna missförstås. Kanske det ska kallas personer i sysselsättning. Eller är de bara bidragsförhindrade?

Och bidragstagare. Vad ska de heta? Ickearbetande? Åtgärdsreceptorer? Jag vet inte längre. Några förslag?

Det hela kan väl sluta i nån konstig fråga. Vad är det som bara kan köpas men inte säljas?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*