Det räcker inte med att ”prataomdet”, vi måste förstå vad vi pratar om

Kanske det bästa med fallet Assange är att det börjar pratas om det. Hur vi upplever sex. Och hur svårt det är att komma över riktigt dåligt sex. Var gränsen går mellan frivilligt sex och övergrepp. Finns det något som kan kallas en ”gråzon”? Hur ska sex vara för att vara bra och uppbyggande? Att detta är viktigt märks på antalet människor som vill berätta just sin historia. Och vi har bara sett början än.

Prataomdet.se har blivit rörelse. För både kvinnor och män. En rörelse som blåst bort  rädslan att lämna ut sig. Prataomdet har givit de som i åratals burit jobbiga minnen inom sig en kraft och ett mod att till slut släppa ut det och prata om det. Nu äntligen kan vi prata om det där som är så viktigt och kan vara så fint men ibland bara blir otroligt hemska upplevelser.

Det som är det finaste med prataomdet är att det handlar om människors upplevelser. Berättelser från hjärtat. Från verkligheten. Utan politiskt färgade glasögon och trötta politiskt korrekta termer. Utan könsmaktsteorier och genusvetenskap.

Men det finns också något med prataomdet som visar på ett riktigt stort, och faktiskt allvarligt problem. Jag har läst berättelser som berört mig starkt. Beskrivna situationer som utan tvekan är övergrepp enligt nuvarande lagstiftning. Andra berättelser beskriver händelser som är långt från övergrepp i lagens mening men författaren känner det ändå som ett övergrepp. För det blev inte som hon ville. Det som är slående är att känslorna som beskrivs är ungefär likadana. Bara för att det känns som ett övergrepp betyder inte att det är ett övergrepp. Och om vi inte kan avgöra vad som är riktiga övergrepp från frivilligt dåligt sex, hur kan vi överhuvudtaget inbilla oss att vi kan komma bort från övergrepp och kunna lagföra sexbrottslingar. Om vi inte kan skilja verkliga övergrepp från ”egenupplevda” hur kan vi veta att gärningsmannen är skyldig?

Jag ska nu göra något som jag vet att jag kommer att bli väldigt kritiserad för. Jag ska från en berättelse visa att vi i detta sexuellt befriade och jämställda land år 2011 fortfarande inte vet vad som är skillnaden mellan övergrepp och frivilligt sex. Och, när ni läst klart, tror jag ni kommer att finna att många av de som talar om sexualitet, sexuellt självbestämmande, könsmaktsordning och kallar sig feminister och försöker inbilla oss att de minsann vet, faktiskt inte förstår det mest elementära. Skillnaden mellan vill och samtycke. Och om man inte förstår det, vad förstår man då om övergrepp.

Johanna Koljonen är kvinnan som började Twittra om jobbiga sexuella upplevelser och som genom sin öppenhet och sitt mod startade prataomdet. När jag läser hennes berättelse om övergrepp, gråzoner och strukturella problem med våldtäktslagstiftningen blir jag faktiskt ledsen. Det fattas något. Och det är väsentligt. Det finns inget övergrepp i hennes berättelse. Det finns bara ett mycket stort missförstånd. Och det är faktiskt något väldigt enkelt. Johanna Koljonen kan inte skilja mellan vill och samtycke. Man kan faktiskt samtycka till något som man inte vill.

Så här börjar Johanna Koljonens berättelse:

När jag var yngre och hade sämre självförtroende blev jag en gång bjuden på middag av en kanske femton år äldre man i min egen bransch. Han berättade ganska tidigt under kvällen att hans avsikt var att förföra mig; det tyckte jag verkade som en fantastisk idé. Vi drack oss oregerligt fulla på dyrare vin än jag någonsin haft råd med, åkte hem till mig och hade massor med härligt sex med varandra. Jag var berusad, men jag är ingen idiot: vi använde självklart kondom, på min begäran.

Förhandlade han om kondomen? Lirkade han för att slippa? Jag önskar att jag kom ihåg det. Det gör jag inte. Jag har resonerat med lirkande män så ofta att gångerna flyter ihop.

Följande morgon vaknade jag av ömma smekningar i hans famn, bakfull och ganska lycklig. Eller snarare så här: jag vaknade med honom inuti mig. Det är där minnet av morgonen börjar, med penetrationen som ett faktum, att jag ville ha mera sex men kunde inte koncentrera mig på grund av den bultande ångestfrågan. Har han kondom? Han måste väl ha kondom? Jag vågade inte fråga. Vår överenskommelse var ju så klämkäckt tydlig: kondom i varje hål, annars blir det inget. Han skulle väl inte…?

Det skulle han.

Vad rörde sig i mitt huvud? Banaliteter. Jag ville inte vara till besvär. Skadan var redan skedd. Jag hade ju redan visat min njutning, då vore det väl barnsligt att avbryta? Och tacksamhet över att han just då, när han rörde sig mot min kropp, i min kropp, kallade mig underbar. Någonstans, i ett töcken av sexuella val från natten innan som jag medverkat i och njutit av men inte riktigt stod för, låg också känslan att min rätt att dra gränser på något sätt var förverkad. Jag hade varit för villig. Det hade varit för kul att få vara hon, tjejen som okomplicerat njuter av sex.

Ni som nu läser detta, läs hela Johannas berättelse. Den är viktig. Det här är berättelsen som startade det hela och triggade igång en rörelse. Det är en berättelse som på många sätt liknar en av ”offrens” upplevelser med Julian Assange. Med ett undantag. Hon ville att Julian Assange skulle ringa tillbaka efteråt. Johanna ville inte träffa mannen igen.

När jag läser Johannas berättelse undrar jag hela tiden. Varför är det ingen som säger, till Johanna. Du, det var inget övergrepp. Det som hände samtyckte du till. Du visade med ditt medagerande att du var med på det. Du kan inte medagera och sen efteråt säga att du inte medagerade. Du kan inte efteråt ta tillbaka ett lämnat samtycke. Även om du vill.

För att förenkla historien. Så här är det. Johanna har skönt sex med ”Aset” dag ett. Med kondom. Dag två vaknar Johanna av att ”Aset” frågar henne, med kroppen (läs snoppen om du vill), om det är okay att ha kondomlöst sex. Det är Johannas svar som bestämmer om det är ett övergrepp eller inte. Vad de var samtyckte till igår var igår. Frågan om kondomlöst sex ställs idag. När Johanna idag väljer att medagera i det kondomlösa sexet så samtycker hon. Samtidigt dyker en massa frågor och ångest upp i hennes huvud. Men hon gör inte motstånd eller säger nej. Hon njuter av det samtidigt som hon känner att hon kanske egentligen inte ville. Men det viktiga är, hon medagerar.

Vad kunde Johanna ha gjort istället? Hon kunde ha sagt ”Stopp”. Ett enda ord. Hon gjorde inte det. Men om hon hade gjort det, vad hade det inneburit? Då hade det varit ett övergrepp. Både med dagens lagstiftning och med samtyckeslagstiftning. Även om ”Aset” inte hade fortsatt efter det att hon sagt stopp skulle vara ett övergrepp. Hans fråga med snoppen hade varit ett övergrepp om Johanna bara hade sagt stopp och avslutat sexet. Ett ord. Bara ett ord hade räckt. Nu uttalade Johanna inte just detta ord. Istället flög tusen tankar genom hennes huvud. I alla fall efteråt.

Jag förstår att Johanna var i en jobbig situation. Det tror jag att de flesta av oss varit. Vi hanterar dem på olika sätt. Jag har också varit i situationer där jag medagerat fast jag egentligen inte ville. Men jag har alltid i de lägena lagt ansvaret på mig själv. Jag kunde ha avbrutit det hela om jag så hade önskat. Jag valde att inte göra det för att jag då tyckte att det var bättre för mig. Ibland av rätt dumma skäl. Men jag har aldrig känt att jag ångrat mig.

Den här härliga snubben hade betett sig som ett as. Medan jag, feminist sedan de tidiga tonåren, var så fullständigt obekant med tanken om bestämmanderätt över min egen kropp att jag låg där och var tacksam när han förgrep sig på vår överenskommelse om villkoren för vårt samlag.

Johanna skriver att snubben hade betett sig som ett as. Hur då undrar jag? När ”Aset” frågade med kroppen svarade Johanna ja med kroppen. Hur skulle ”Aset” kunna förstå att Johanna inte ville? Hon medagerade ju. Johanna menar att ”Aset” borde förstått av överenskommelsen igår att det svar ”Aset” får idag inte är ett sant. Att hon ljuger idag men pratade sanning igår. Det är ju helt orimligt. Hur ska ”Aset” kunna förstå att Johanna faktiskt menar nej när hon säger ja genom att medagera? Hur ska ”Aset” kunna förstå ett nej som han aldrig får?

Sen kommer något märkligt. Johanna skriver att ”han förgrep sig på vår överenskommelse”. Hon verkar inte ha tänkt tanken att hon faktiskt just precis hade träffat en ny överenskommelse. Om det kondomlösa sexet. Det är ju Johanna som förgrep sig på den nya överenskommelsen. Och som många år efteråt fortfarande förgriper sig på den.

Vad Johanna uppenbarligen inte förstår, och hon är tyvärr inte ensam, är vad samtycke innebär. Och att det har ingenting med vill att göra. Samtycke är något vi gör, det manifesterar sig på något sätt. Vi kan ordlöst samtycka. Medagerande är en form. Och vi kan göra det i skrift. Men det är inte så vanligt när det gäller sex. Vill är en tanke. Något som vi har inom oss. Det är inte förrän Nils Petter Ekdahls Sexualbrottsutredning som kom i oktober 2010 som samtycke beskrivs på ett begripligt sett i en utredning.

Jag tycker om Johanna Koljonen. Har hört henne prata. Hon verkar en intressant människa som jag skulle vilja träffa. Om hon skulle ringa mig och fråga om jag ville följa med och lyssna på en kulturknutte skulle jag fundera lite. Eftersom jag vet att jag skulle träffa Johanna om jag följde med och lyssnade på kulturknutten så skulle jag tackat ja till Johannas förslag. Om någon skulle fråga mig efteråt om jag verkligen ville lyssna på kulturknutten så skulle jag snabbt svara, nej det ville jag verkligen inte. Skulle jag känna att Johanna hade utsatt mig för ett övergrepp. Aldrig i livet. Skulle jag kalla Johanna ett as. Aldrig nånsin. Jag skulle bara stått ut med kulturknuten för nöjet att få träffa Johanna.

Fundera nu på hur Johanna hade reagerat om jag skulle försöka förklara för henne att hon utsatt mig för ett övergrepp? Jag hade ju samtyckt att följa med för att lyssna på kulturknutten skulle hon ha sagt. Om jag inte hade velat lyssna på kulturknutten skulle jag inte följt med hade hon fortsatt. Att jag samtyckte till att följa med Johanna och lyssna på kulturknutten betyder faktiskt att jag samtyckte till det. Om jag inte ville lyssna på kulturknutten är helt oväsentligt. Om jag hade fortsatt samtalet om att Johanna skulle ha utsatt mig för ett övergrepp skulle hon startat en ny rörelse. Om män som inte har en aning om vad de gör.

Det slog mig, twittrade jag, att det finns ett strukturellt problem i vår våldtäktslagstiftning. Den förlitar sig på att parterna ska kommunicera om sina gränser. Det är en viktig princip. Men vi förmår det inte alltid, inte ens med partner vi känner och älskar. Man kan vara hur kåt som helst och samtidigt för blyg, tacksam, skamsen, imponerad, rädd eller kär för att säga vad man faktiskt vill. Och om vi inte kan berätta för varandra om våra gränser, då gör vi våld på oss själva. Vi kanske till och med tillåter, som jag gjorde då, övergrepp i lagens mening att ske. I sexuella övergreppssituationer är offret ofta hjälplöst. Det var inte jag. Jag kunde sannolikt ha brutit situationen med ett enda ord. Men jag ville inte vara till besvär.

Jag undrar hur Johanna tänker. Det finns inget strukturellt problem i våldtäktslagstiftningen. Däremot håller jag med att det finns många som av olika skäl inte säger vad de vill. De har möjligen sin egen ”gråzon”. Men det är något som var och en har inombords. Den finns inte utanför oss. Och den dagen vi verkligen vill bli av med ”gråzonen” måste vi börja prataomdet. Med den det gäller. Den partner vi valt att ha sex med.

Avslutningsvis har jag två frågor till Johanna Koljonen. Hon skriver ”Jag kunde sannolikt ha brutit situationen med ett enda ord. Men jag ville inte vara till besvär.” Hur kan du du säga att det var ett övergrepp. Du ville att ”Aset” skulle ha kondom men samtidigt ville du inte säga något för du ville inte vara till besvär. Vilket av dessa ville är det viktiga villet?

12 reaktion på “Det räcker inte med att ”prataomdet”, vi måste förstå vad vi pratar om

  1. That is a very important question to me: ”What according to your understanding is legally considered consent in Sweden?” I am especially interested in the non-verbal communication. For example: Is a sigh regarded as consent? Is a smile regarded as consent?
    I am honestly feeling utterly confused now, since I remember reading another post by you saying – that passiveness is not consent. So what non-verbal signals are still considered passive, what actions are considered active and thereby consenting (thats at least how I have understood you so-far)?

    Any answer to these questions will be most appreciated.

    • Hanna, even among sighs they can communicate a lot of things, from
      *boredom
      *longing
      *yes
      *no
      *tiresome
      *irritated
      *sad
      Taken out of context of a situation, it is of no more use than those body language books. Non verbal communication, as a collected concept of body language, sounds, actions and looks all combine to paint the image.
      Imagine, if you will, an image of a woman with her arms crossed tightly, hugging her self, and her head bowed and her legs tightly together.
      Is she sad? Angry?
      Now imagine her outside a cinema at 8.10 in the evening in the Swedish winter. I would wager she is cold.

      The point I wish to make is: one can guess, but never truly know unless you actually ask her.

      As for consenting, it all boils down to communication both before, during and after. Actually, if you are unsure if a guy wears a condom, put a hand down there and check so it actually haven’t slipped off. As a guy, god knows I have had to interrupt mid-intercourse to either change protection, change position, lube up, or simply being too tired.

      If a woman would jerk me off with the vigor and speed of churning butter and it hurts, then dammit, I will guide her into actually doing it the way I like it, slow and firm, with my hands and words. If I just lay there writhing in pain (which she might mistake for ecstacy) then I figure I only got myself to blame.

      Simple as that.

      Sorry about going out on a tangent, but I tend to ramble a bit.

    • Hanna,

      There is no such thing as legally considered consent in Swedish sex laws.

      In the case of rape it has to be proven that the victim resisted or that she said no, or something similar, in such a way that the perpetrator understood it meant no to sex. This means in fact that the Swedish law says that all women are consenting to sex until they say no or resist.

      This is the reason the laws have to be changed.

      • This means in fact that the Swedish law says that all women are consenting to sex until they say no or resist.

        What about men?

        This is the reason the laws have to be changed.”

        Why?

      • Ok, thanks a lot for the answer, Goran.

        I forgot about how the law still has to be changed.

        But in that case the same questions apply for me to your idea what a changed law should look like – what I am actually interested in is your understanding of consent.

        So what non-verbal signals would still be considered passive, what actions would be considered active and thereby consenting (thats at least how I have understood you so-far)?

        For example: If I sigh and open my lips while someone kisses me, but do nothing else with my body, is that consent according to your understanding of consent?

  2. one more remark:

    ”Vi kan ordlöst samtycka.” that is the sentence from your post, that created my confusion. Am I right that it means: ”We can consent without words.”?

    And there exactly arises my question – what is the border that seperates passiveness from non-verbal consent (according to your understanding of consent)?

    Because – and thats somehow my concern – if a sigh (or an erect penis if you may) is considered as consent already, that would mean that through signs of my sexual excitement alone I am consenting to have sex with someone.

    And on the other hand if a wet vagina, an erect penis, a sigh, etc. you would not consider as signs o consent, what non-verbal sign would be consent for you?

    I hope I was able to make myself clear where my concern and confusion is hinting at.

    • Hanna,
      You correctly point out that if we should have a law that makes non-consensual sex criminal it is very important that we in the law defines what consent is and what it is not.

      Firstly consent must be given freely. If you imprison someone, or with a car takes someone to an unfamiliar location, or subjects someone to a threatening situation no consent can be regarded as legal no matter what the victim does.

      In a normal situation consent is what a person freely manifests in behaviour. Want (desire) is in our minds and it has nothing to do with consent. When we express our wants (desires) in action, voice or body language, it is consent. If you start to touch me in a sexual fashion and I start to touch you, even if we don’t speak, we are with our bodies telling each other that we consent.

      Consent to sex requires that the person is co-operating in the sex. Consent to sex is not kisses, smiles, sighs etc. The erection of a penis or the wetness of a vagina has nothing to do with consent since none of the organs are controlled by our will-power. They react to stimulation. Anybody that claims that ”she was wet” and therefore consented is out of his mind.

      If you have consented to sex, freely co-operated in the act, you can always stop the sex. The requirement then is that you act in such a way that it is clearly understood by your partner that you want to stop. The normal behaviour is just saying one word. Stop. It is not enough to just start to become passive.

      If you have not consented to sex it is enough to be passive to show that you do not consent.

      In a relationship, marriage, we have given our partner a long term consent. This means that we allow our partner to be sexual with us almost anytime. Therefore in a relationship the normal procedure is to say something when we don’t want to be involved in sex. To wake up a partner with sexual acts is not criminal within a relationship, when the partner wakes up he/she can object to the treatment.

      If a complete stranger wakes you up with sexual acts it is a criminal offence unless you after wakening up consents to the acts.

      Does this makes sense? I can, if you want, try to explain it better. And I will, when I have the time, answer all the 17 arguments against consent.

  3. Sexualbrottslagen (6 kap BrB) visar gränserna till legalt frivilligt sex, men utgör ett rättssemantiskt intermezzo.

    1) våldtäkt
    2) sexuellt tvång
    3) sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning
    4) våldtäkt mot barn
    5) sexuellt utnyttjande av barn
    6) sexuellt övergrepp mot barn
    7) samlag med avkomling
    8) samlag med syskon
    9) utnyttjande av barn för sexuell posering
    10) köp av sexuell handling av barn
    11) sexuellt ofredande (min anm: av barn)
    12) kontakt med barn i sexuellt syfte
    13) köp av sexuell tjänst
    14) koppleri

    Det finns alltså 14 sexualbrottskategorier. Det framstår i förstone som mycket nyanserat, i synnerhet om man beaktar sexualbrott som berör barn.

    Men när det gäller sexualbrott mot vuxna så har lagstiftaren av någon ”obegriplig” anledning (läs: populism) valt att vara mindre nyanserad. Sexuellt utnyttjande (i vid bemärkelse), sexuellt övergrepp eller sexuellt ofredande finns inte avseende vuxna.

    Nej, utan följande konnoterar våldtäkt:

    sexuell handling som är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av
    – medvetslöshet,
    – sömn,
    – berusning eller annan drogpåverkan,
    – sjukdom,
    – kroppsskada, eller
    – psykisk störning, eller
    – annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.

    Claes Borgström har nog i viss mån rätt att man måste vara jurist för att bedöma vad någon har råkat ut för i sexualbrottshänseende!

  4. Ja, rent semantiskt är det närmast obegripligt. Men ”brottsligt uppsåt” eller ”likgiltighetsuppsåt” måste också kunna bevisas.

    Frågan är…om vi ställer din (svenska)text i relation till den internationella definitionen, var skiljer det sig?

    ”The definition of rape used by the International Criminal Court in its Elements of Crimes is an example for states to follow:
    1. The perpetrator invaded the body of a person by conduct resulting in penetration, however slight, of any part of the body of the victim or of the perpetrator with a sexual organ, or of the anal or genital opening of the victim with any object or any other part of the body.

    2. The invasion was committed by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or another person, or by taking advantage of a coercive environment, or the invasion was committed against a person incapable of giving genuine consent.””

    • Den första skillnaden som slår mig är att en bokstavstolkning ger vid handen att lagrummen inte är identiska och att rekvisiten i ICC framstår som mer abstrakta och vaga.

  5. Ja Strawman…jag håller med. ”rekvisiten i ICC framstår som mer abstrakta och vaga.”

    Vagt som attan! Orden måste fyllas med verklighetens innehåll i konkret handling & konkret icke-handling. Fyllas med de två individernas tolkningar av skeendet. Samt…det allra viktigaste…med ”uppsåtet”.

    När #prata om det fylldes av berättelser blev en sak tydlig för mig…att ”likgiltighetsuppsåt” ofta fanns där, men inte brottsligt uppsåt. Kanhända är det just här som en människas RÄTT ställs på sin spets?

    Om Kants etik…att behandla varje människa som ett mål i sig. Jag citerar Wikki:

    ”Kant formulerar det kategoriska imperativet på flera olika sätt. Två av dessa sätt är särskilt framträdande. ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.” och ”Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål.””

    Om vi nu godkänner Kants etik?

  6. I think that there was abuse. If condom was requested before, the consent for sex was given when condom is used. If a man decides to go at a sleeping woman without a condom in such a situation, he should be aware that he is doing something wrong and there may be consequences. Of course, the problem with such cases is that it comes down to her word against his word, and I am not sure entirely how to resolve such conflicts. We cannot say that once you’re in bed everything goes as long as there is no kicking and screaming ”no.”

    As to criminal intent (someone mentioned that), I don’t think it is strictly necessary. There are many laws around the world that do not require intent. You just have to be aware of the laws of the land to some degree. The lack of knowledge about the local laws has put many tourists in a big bunch of trouble already, usually without criminal intent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*