3 ytterst märkliga rättsfall

Åklagarmyndighetens nya vapen?

Det har inte blivit så många inlägg den senaste tiden. Har varit svårt att skriva. Inte för att det skulle saknas något att skriva om. Men för att jag har under den senaste tiden tvingats fundera en hel del på hur läget är i ”rättsstaten” Sverige. Vad är det som egentligen händer på våra åklagarkammare? Och hur jobbar vår polis? Hur arbetar media? I vems intresse? Vad står intresseorganisationerna egentligen för? Jag har kommit till en del nya insikter och dragit annorlunda slutsatser.

Sen jag började med bloggen i maj 2010 har väldigt mycket hänt. Jag har följt två rättsfall noggrant. Samtyckesmålet (BDSM-målet) i Malmö och fallet Julian Assange. Och så har jag följt fallet med den dråpmisstänkte läkaren. I samtliga dessa fall har jag har mycket svårt att förstå hur åklagarna resonerat. Hur kommer det sig att åklagarna drivit dessa fall som de gjort? Varför åtalades läkaren? Och varför åtalades mannen i BDSM-fallet överhuvudtaget? Och varför driver åklagaren i fallet Assange ärendet så enastående märkligt?

Domen i fallet med den dråpmisstänkte läkaren föll den 21 oktober. En enig tingsrätten friade läkaren och skriver att den inte har funnit det bevisat att läkaren skulle gjort något som inte varit medicinskt motiverat. En fullständig upprättelse för läkaren. Domen hälsas med glädje av läkarkåren och media. Och det är en riktig dom. Men om läkaren och hennes närstående kan få tillbaka det liv de hade före åtalet är mera tveksamt.

I BDSM-fallet har hovrätten fastställt tingsrättens friande dom. Efter domen har det rasats i  media. Rädda Barnen har uttalat sig och många andra debattörer har uttalat  besvikelse över att mannen inte blev fälld. Det är i stort sett enbart Dagens Nyheter som försvarar domen. Jag själv är extremt förvånad av debatten. Det är fullständigt uppenbart att mannen är oskyldig. Att komma till en annan slutsats kan man bara göra om man inte satt sig in i fallet. Och det är det många som inte gjort. De styrs mer av sin moralisk och politiska ideologi än fakta. Mer om det i kommande inlägg.

Fallet Assange har jag skrivit så mycket om redan. Snart kommer domen som avgör om han ska utlämnas till Sverige. Återkommer jag inte tidigare gör jag det då

Hur kommer det sig att det kan bli så fel?

Det är självklart mycket svårt att veta hur åklagare tänker, inte tänker. Men den enda slutsats jag kan dra av dessa fall är att det ser ut som om man tar lätt på objektivitetsprincipen. Man kontrollerar inte alternativa hypoteser såsom man borde. Man förenklar för sig. Och tappar något viktigt på vägen. Något som får mycket allvarliga konsekvenser för de inblandade.

OBJEKTIVITETSPRINCIPEN

uttrycker att brottsutredning ska bedrivas på ett förutsättningslöst och objektivt sätt och att polis och åklagare är skyldiga att utreda och föra fram även omständigheter som är till den misstänktes fördel.

grundas på den allmänna bestämmelsen i RF om att tjänstemän ska bedriva sin uppgift sakligt, neutralt och opartiskt, men har konkretiserats i RB 23:4 för brottsutredningens del.

innebär i praktiken att brottsutredningen ska föras fram på ett brett fält, utan förutfattade meningar. Objektivitetsprincipen gäller för åklagaren även under rättegången och även om den tilltalade har en försvarare. Rättegången framstår som en ”kamp” mellan två sidor, men åklagaren har fortfarande skyldighet att redovisa samtliga relevanta fakta och får inte undanhålla bevis, som är till försvarets förmån.

 

Att man tummat på objektivitetsprincipen är tydligt i fallet Assange och BDSM-målet. I fallet med läkaren är det inte lika uppenbart. Man kan inte begära att åklagare ska ha medicinska expertkompetenser. Vad däremot kan begära är att de kallar in oberoende medicinsk expertis för att klagöra frågor som de själva inte behärskar. Något som man inte verkar ha gjort. Det gjorde däremot läkarens förnämlige försvarare Björn Hurtig.

Åtalet mot läkaren grundar sig på ett enda blodprov som visade på en koncentration av 2000 mikrogram tiopental per gram. Ett värde som är 5 ggr högre än det tidigare högsta värdet som uppmätts i världen. Ett så extremt högt värde borde rimligen manat till eftertanke hos åklagarna. Man borde självklart gjort flera prov för att se om det verkligen är riktigt. Något som man vägrade. Istället verkar man ha sett blodprovet som det ultimata beviset på läkarens skuld och sen satte man på sig sugrörsglasögonen och gick på läkarjakt.

Olof Borgå, docent i farmakokinetik, skriver en mycket läsvärd artikel i Svenska Dagbladet som jag starkt rekommenderar. Han skriver att Rättsmedicinalverkets (RMV) inkompetens är orsaken till att åtalet kom till stånd. Hans slutkläm är obeveklig:

Om RMV lagt ner mera möda på att ta fram fakta i fallet, och mindre benägna att vara åklagaren till lags, skulle aldrig denna rättegång kommit till stånd, och en oskyldig läkare skulle sluppit att utpekas som brottsling.

Om inte våra myndigheter är kompetenta och gör ett bra och korrekt jobb har vi inte rättssäkerhet. Även vi kan hamna i fokus för en åklagare med sugrörsglasögon som styrs av något annat än objektivitetsprinciper. Och vi kan råka ut för poliser som inte gör sitt jobb och ”förenklar utredningar”. Det var något som jag trodde hände bara undantagsvis, typ fallet Thomas Quick. Men jag har tvingats inse att det är väsentligt mer utbrett än så.

Jag har sedan länge känt till att media inte alltid skriver om hur saker egentligen förhåller sig. Man tönjer på sanningen. Kunde inte drömma om att så många kunde skriva så mycket som är så fullständigt fel så ofta som man har gjort i BDSM-målet och fallet Assange.

Inte heller kunde jag tro att så många av de som utger sig för att vara försvarare av kvinnors rätt till sexuell integritet i själva verket är ett hot mot våra grundläggande mänskliga rättigheter. Och att de är ett hinder för att kvinnor som utsatts för övergrepp ska få upprättelse.

Detta är frågor som jag kommer att återkomma till. För de handlar om våra grundläggande okränkbara mänskliga rättigheter. Något som är värt att kämpa för.

5 reaktion på “3 ytterst märkliga rättsfall

  1. Det skulle vara intressant med tanke på detta inlägg, att höra vad du tycker om dagens uppdrag granskning, särskilt det uttalande åklagaren Therese gör i programmet.

  2. Objektivitetsprincipen är en typiskt svensk, naiv fiktion. Hur kan man över huvudtaget förvänta sig att en åklagare ska ta hänsyn till omständigheter som hotar att sabotera hela hennes mål?

    Samma idiotiska fiktion genomsyrar hela det svenska samhället. Ska du göra fastighetsaffärer? Mäklaren förväntas agera både i köparens och säljarens intresse. Yeah, right…

    För rättssäkerhetens skull vore ett kontradiktoriskt (adversarial) system, så som tillämpas i Common Law, hundra gånger bättre.

    • Objektivitetsprincipen är som idé bra. Frågan är hur den tillämpas i praktiken. Det exemplet som du tar upp, fastighetsmäklare, är bra. Är det rimligt att tro att mäklaren kan agera i både köparens och säljarens intresse? Det är förstås naivt. Som det är i praktiken agerar mäklaren i sitt eget intresse. I England finns mäklare som företräder antingen köparens eller säljarens intresse. Något som verkar vara en god idé.

      Det finns många fördelar med ett rättsystem som Common Law. Det du pekar på är en. En annan fördel med Common Law är att det är de facto domarna (Högsta Domstolen) som bestämmer lagen. I fall där det inte finns en tydlig lag kan domarna att välja hur man ska döma. Det är domarna som bestämmer hur man ska döma i fall trots att det inte finns en skriven lag för fallet. Man litar på domarnas goda omdöme. Den skrivna lagen följer sen av hur domarna dömt. I vårt system är det domarna som ska försöka förstå och tolka den skrivna lagen.

      I länder med Common Law pratar man om pressen som den fjärde statsmakten. De fristående domstolarna är den tredje statsmakten. Det är domstolarna som är den slutgiltiga garanten för rättssäkerhet. Domstolarna har en helt annan ställning i samhället. I Sverige är det politikerna som ska bestämma allt.

      I nästan alla länder med Common Law har man en sexualbrottslagstiftning som baseras på samtycke. Domarna har förstått att det finns fall där kvinnor tvingas till samlag som de inte samtyckt till trots att det inte finns våld eller hot om våld.

      • ”Objektivitetsprincipen är som idé bra. Frågan är hur den tillämpas i praktiken.”

        Ett system som lämnar så mycket utrymme åt godtycke tycker jag per definition är dåligt. Hur ska man försäkra sig om att objektivitetsprincipen tillämpas på rätt sätt? Människor är människor, och de har alla sina egna värdegrunder och agendor.

        I ett kontradiktoriskt system finns en balanserande effekt inbyggd i själva systemet. Då slipper man hoppas på att maktfullkomliga åklagare tillämpar lagen på ett riktigt sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*