BDSM-målet, hur det hela började

Strax efter lunch den 11 januari 2010 tar en ung kvinna, Anna, kontakt med polisen i Lund. Hon vill anmäla en grov våldtäkt och människorov. Våldtäkten är inte något hon själv råkat ut för utan offret är Emilia, en vän till Annas flickvän Kim. Det är så polisen får kännedom om Emilia och vad som hände henne helgen den 8-10 januari 2010.

Detta är inledningen på det s.k. BDSM-målet. Ett mål som kommer att bli mycket omdiskuterat i media och som fått många debattörer att uttala sig om domarna såväl i tingsrätt som i hovrätt, något jag kommer att återkomma till. Ett fall som har många underliga turer och som ställer många frågor om polisens och åklagarmyndighetens förmåga att utreda sexualbrott.

Varför är BDSM-fallet intressant?

När fallet går till domstol handlar det om samtycke och gränser för samtycke. Eftersom målet handlar om grov misshandel och inte sexualbrott blir hela förundersökningen (FUP) offentlig. Via FUPen går det att följa och förstå fallet rätt bra. Det går också att se vad polis och åklagare gjort. Något som inte är lika lätt i sexualbrottsmål eftersom materialet är sekretessbelagt.

Då fallet handlar om BDSM-sex och en ung 16 årig flicka med självskadebeteende blir det också medialt intressant. Speciellt som mannen i fallet är nästan dubbelt så gammal som flickan. Många debattörer är mer än villiga att lufta sina egna fördomar.

Brottsanmälan

Brotten som anges i polisanmälan är två fall av människorov, två fall av våldtäkt och grov misshandel. Synnerligen allvarliga brott. Polisen tar självklart denna anmälan på allvar och inleder omedelbart, kl 14.45, en förundersökning.

En polispatrull skickas genast till Emilias bostad och redan kl. 16.10 inleds förhör med Emilia i hennes föräldrahem. Förhöret pågår till 18.50. Polisen förhör också fadern och modern som berättar att Emila, som är 16 år, har självskadebeteende och att hon brukar försvinna från hemmet ibland utan att tala om vart. Av det skälet har fadern låtit installera en gps i Emilias telefon så att han vet var hon befinner sig. Efter förhören kör poliserna Emilia till Kvinnokliniken i Lund där hon blir inlagd. Se  avrapporteringspm.

Förhöret som hållits med Emilia pågick från 16.10 till 18.50. Ett långt förhör. Emilia uppger att hon blivit bortförd i bil av tre män, varav hon känner en, Marcus. Hon har förts till en lägenhet där hon blivit piskad, förnedrad, våldtagen och inlåst i sammanlagt tre dagar. Förhöret är ett s.k. konceptförhör, det bandas inte, och det skrivs ut som en sammanfattning av vad polismannen uppfattat av det som sagts. Utskriften är på knappt två sidor, ca 660 ord. En indikation på att det var det många långa pauser under förhöret.

Vad var det egentligen som Emilia hade varit med om helgen den 8-10 januari?

I början på januari 2010 tar Emilia kontakt med en man, Jonas, på sexsiten Klubb 6. Ett gratis online-community med erotisk prägel. Efter en kort tid flyttar paret sin konversation till MSN och de chattar med varandra från den 6 januari till den 8 januari när de träffas. Chattarna som varar i timmar finns dokumenterade i en 48 sidig chattlogg. Emilia berättar att hon haft BDSM-sex och att hon inte varit nöjd för mannen, ”mastern”, inte varit hård nog. I chattarna utvecklas vad Emilia vill uppleva under ett BDSM-möte. Hon vill vara ”slav”, bli förnedrad, straffad, smaka på urin m.m. Hon vill också att mannen, ”mastern”, ska vara hård och inte tveka. Vad man kan se av chattarna är att Jonas ställer ett stort antal frågor till Emilia för att försäkra sig om att hon verkligen vill göra allt det hon säger. För att Jonas ska få en tydligare bild av vad Emilia vill uppleva under ett möte får hon skriva en ”ansökan” till Jonas. Paret bestämmer sig för att träffas helgen 8-10 januari för att förverkliga det de chattat om under ett antal dagar.

Klubb 6 är en gratis community med tydlig erotisk prägel. För att få bli medlem på Klubb 6 måste man vara 18 år, något som Emilia uppgett att hon är. Emilia är också medlem på en annan community med tydlig inriktning på  BDSM, darkside.se. Också denna site har en 18-årsgräns. På darkside.se har Emilia haft kontakt med en annan man, Marcus. Den kontakten har dock inte utvecklats. Jonas och Marcus känner till varandra och de tycker mycket illa om varandra.

Vad gör polisen?

Vid midnatt måndagen den 11 januari 2010 har Skånepolisen en anmälan om en grov våldtäkt, människorov och misshandel. De har genomfört ett första förhör med målsägaren och målsägarens föräldrar och de har namn och telefonnummer till en misstänkt. Dessutom har polisen fört målsägaren till Kvinnokliniken i Lund där rättsmedicinska undersökningar kan göras. Polisen har också haft tillgång till Emilias mobiltelefon. Det ser ut som om det finns goda möjligheter att snabbt utreda vad som hänt?

Enligt förhöret med Emilia har hon blivit kidnappad, våldtagen och misshandlad under tre dygn när hon åkte till Malmö för att träffa sin kompis Malin. Emilia är 16 år och bor hos sina föräldrar. Om Emilia skulle ha blivit kidnappad varit försvunnen under tre dygn är det rimligt att anta att någon i Emilias närhet skulle anmält henne som försvunnen. Så har uppenbart inte skett. Emilia har uppgivit att skulle hon besöka kompisen Malin över helgen. När Emilia inte kommer till Malin på fredagen hur kommer det sig att Malin inte tar kontakt vare sig Emilias föräldrar eller polis? För mig framstår det som rimligt att polisen snabbt förhörde Malin. Det verkar inte som om man gjort det.

Under ett antal dagar befinner sig Emilia på Kvinnokliniken i Lund. Där gör man en rättsmedicinsk undersökning och dokumenterar hennes skador. Jag har inte sett rättsintyget. Det borde rimligen visa att det inte är sannolikt att Emilia varit offer för flera grova vaginala och anala våldtäkter såsom hon uppgivit i förhör.

Ulrika Rogland, ansvarig åklagare

Den 15 januari förhörs Emilia igen. Plats är Kvinnokliniken i Lund. Förhöret är en timme och 10 minuter långt. Det spelas in på video och skrivs ut i dialogform. Förhörsledare är Camilla Benke och Ulrika Rogland. Kerstin Hedelin, Emilias målsägarbiträder, är också närvarande. Under förhöret återupprepar Emilia det hon sa vid sitt första förhör. Jag kan inte se att man försöker etablera en sådan kontakt som kan få Emilia att berätta sanningen. Istället pressas hon hårt av Ulrika Rogland som ställer ett stort antal ledande frågor.

Polisen känner till att Emilia är inne på sexsiter för personer intresserade av BDSM. Under förhöret får Emilia frågor om Darkside.se och om hon är medlem. Emilia svarar att hon har en kompis som är med och som gillar BDSM och att hon loggat in med kompisens uppgifter. Hon berättar att hon delar sin dator med denna kompis. Vem denna kompis är berättar inte Emilia och utredarna frågar inte heller något om det. Senare under utredningen framkommer det att denna kompis är en låtsaskompis. Hon finns inte i verkligheten.

Varför förstår inte polisen att emilias historia är påhittad?

Poliserna på bilden har inget med fallet att göra

Det finns många konstigheter i detta fall. Något som polisen på ett tidigt stadium borde kunnat inse. För att kontrollera huruvida en person talar sanning så bör man kontrollera det som personen faktiskt säger mot kända omständigheter. Det verkar inte som om polisen gjort det. Det ser mer ut som om polisen trott sig fått upp spår efter en hemsk liga som rövar bort ungdomar och utsätter dem för BDSM-sex.

Enligt egen uppgift har Emilia blivit bortförd och utsatts för ett antal våldtäkter och misshandel under tre dagar. Ingen i hennes närhet har anmält henne som försvunnen. Inte ens Malin som Emilia skulle träffa helgen den 8-10 har reagerat på att Emilia inte dyker upp. När väl Emilia kommer hem på söndagen har hon inte heller berättat för sina föräldrar om vad som hänt. Hennes beteende har inte fått föräldrarna att reagera. Emilia har inte heller själv tagit kontakt med polisen. Att en 16-årig tjej som blivit bortrövad och våldtagen under en helg inte säger något till sina föräldrar eller polisen är ovanligt. Det borde även polisen förstått. Visserligen brukar inte ungdomar med självskadebeteende ha en bra relation till sina föräldrar, men ändå.

Under det andra förhöret framkommer att Emilia är inne på sexsiter för de som har intresse för BDSM. Siter som har 18-års gräns. Hur kommer det sig att man inte försöker ta reda på Emilias intresse för BDSM närmare? Om man på ett varligt sett utrett Emilias intresse för BDSM kanske man på ett tidigt stadium kunnat förstå att hennes historia om våldtäkter och människorov bara var fantasier.

Polisen hade tillgång till Emilias mobiltelefon. Vilka kontroller gjordes? Enligt Emilia har hennes pappa skickat ett SMS ”där han skriver att han ska kontakta polisen. Efter det kastas Emilia ut från lägenheten”. Finns det ett sådant sms i telefonen? Vilka telefonnummer har Emilia ringt och vilka samtal har hon tagit emot? Styrker dessa samtal Emilias historia? Enligt Emilias far finns en gps i telefonen som gör att man kan se var Emilia befinner sig. Kontrollerade polisen uppgifterna från gpsen? En kontroll av mobilen borde ha räckt för att leda polisen i rätt riktning.

Vad framkom av läkarundersökningen på Kvinnokliniken? Fanns det medicinska bevis som tydde på att Emilia utsatts för flera vaginala och anala våldtäkter? Och om det inte fanns, vad tyder det på? Och vad sa personalen som behandlade Emilia? Var det några som var tveksamma till hennes berättelse? Läkarundersökningen borde fått polisen att förstå att något inte stämmer i Emilias berättelse.

För mig ser det ut som om det har funnits tillräckligt mycket som pekar på att Emilias historia inte är sann. Och det ser ut som om polisen inte utrett det? Varför undrar jag? Är det vanligt att polisutredningar görs på detta sättet?

Att man ska ta anmälningar om sexuellt våld på allvar är en självklarhet. Men det betyder inte att man bara ska ta målsägarens uppgifter och utgå från att de är sanna. Målsägarens uppgifter måste kontrolleras så mycket det går. Inte för att misstänkliggöra målsägaren utan för att på ett tidigt stadium försäkra sig om att man faktiskt kan styrka målsägarens berättelse. Att kontrollera uppgifter är för att hjälpa målsägaren få upprättelse. Och, i sällsynta fall, kunna förhindra att oskyldiga personer drabbas av tvångsåtgärder.

Varför ljuger Emilia för polisen?

Emilia har frivilligt valt att träffa Jonas helgen den 8-10 januari för hon ville ha BDSM-sex. Det kan man förstå av chattloggen. Efter helgen berättar Emilia, av någon anledning som vi inte vet, för sin kompis Kim att hon blivit bortrövad, slagen och våldtagen under en helg. Kim uppmanar henne att göra en polisanmälan. Emilia säger att hon inte orkar. Kims flickvän Anna gör en polisanmälan.

När Emilia förhörs fortsätter hon på historien om att hon blivit bortförd av Marcus och två av hans kompisar. Hon läggs in på Kvinnokliniken i Lund och hon får en enorm uppmärksamhet av polis och läkare. I ett andra förhör på Kvinnokliniken upprepar hon bara samma sak och så hittar Emilia på att hon har en kompis som gillar BDSM-sex och som är medlem på Klubb 6 och på darkside.se. Det är denna kompis inloggningsuppgifter Emilia använder sig av när hon själv tar kontakt med män som utövar BDSM. Emilia gillar inte BDSM, det är hennes kompis. Men av någon anledning, som inte utreds, tar Emilia kontakt med män som utövar BDSM.

Det ser ut som om Emilia skäms för sitt intresse av BDSM. Hon döljer det. Det är inte lätt att berätta om en avvikande sexuell läggning.En del döljer det under ett helt liv. Något som inte är svårt att förstå i vårt lite sexualfientliga klimat. Det är roligt, inne och glatt att vara homosexuell numera. Analsex är okay om man är bög. Det finns gaypoliser, gayparader och massor med hbt-föreningar. Ännu finns det mig veterligen inte BDSM-poliser som använder handbojorna och batongen för att få utlopp för sina innersta önskningar. De som får polisens handbojor har oftast inte samtyckt till det och det finns inte stoppord.

Falsk tillvitelse?

Det kommer att visa sig att Emilias berättelse kommer att få två oskyldiga män att häktas i flera veckor anklagade för mycket allvarliga brott. Brott som kan ge livstids fängelse. Man skulle därför kunna hävda att Emilia falskeligen tillvitar två oskyldiga allvarliga brottsliga gärningar. Jag har dock svårt att se att Emilia har uppsåt att göra detta. Emilia hamnade i en situation där hon pressats till att fortsätta sin osanna berättelse. Det ser inte ut som om Emilia får hjälp och stöd att berätta sanningen. Tvärtom verkar hon uppmuntrats till att fortsätta berätta sina lögner.

Det är naturligtvis inte lätt för Emilia att berätta hur det verkligen är när hon väl hamnat på Kvinnokliniken. Där ger både läkare och poliser henne stor uppmärksamhet och ägnade tid och intresse åt hennes historia. Det var inte så enkelt för henne att bara säga, ”Sorry, jag ljög.” Och om vi tänker på att Emilia var 16 år och hade haft en jobbig uppväxt med självskadebeteende och dålig föräldrakontakt så kan man förstå att situationen var jobbig. Hon var bara ett barn. Det verkar inte som om polis och åklagare förstod det.

Likheter med fallet Assange?

För mig finns likheter mellan detta fall och fallet Assange. Det ser ut som om polisen har svårt att bedöma trovärdigheten av en målsägares berättelse. Det ser ut som om ingen större utredning görs för att säkerställa att lämnade uppgifter är riktiga. Något som borde vara en självklarhet.

Hur reagerar man på att bli häktad och inlåst i 3 veckor med fulla restriktioner. Anklagad för grova brott och misstänkliggjord. Allt för att en flickas berättelse i ett polisförhör inte utretts noggrant? Vem är det som är ansvarig för det blev så? Är det flickan som är ansvarig? Eller är det polisen och åklagaren som är ansvariga? Om utredningen har stora brister. Vem är det som bär ansvaret då?

Att utreda sexualbrott är svårt. Men det är inte en omöjlig uppgift. Det handlar om noggrannt polisarbete och en förmåga att genomföra förhör. Och så tror jag att det är en stor fördel om de som utreder dessa brott har en öppen inställning.

Det finns de som hävdar att det finns ett mycket stort antal män som är dömda för sexualbrott och som är helt oskyldiga. Jag tror inte att det är så. Men det finns oskyldigt dömda. Det finns också ett antal som är skyldiga till brott men som inte är dömda. I alla dessa fall finns det brister i utredningarna. Anledningen till att jag skriver om detta är inte för att hänga ut poliser och åklagare som gjort ett dåligt jobb. Min önskan är att vi ska få en bättre lagstiftning och att polis och åklagare ska få möjligheter att göra ett väsentligt bättre jobb så att vi ska slippa att oskyldiga råkar illa ut och att verkliga brottslingar får sina straff.

Det finns mycket mer att skriva om BDSM-målet och det kommer i fler inlägg. Och så kommer jag skriva en del om varför man ljuger om sexualbrott.

2 reaktion på “BDSM-målet, hur det hela började

  1. Pingback: BDSM-målet, jakten på kidnappare och våldtäktsmän | Samtycke Nu

  2. Ville bare sende en takk fra Norge for en interessant blogg! Utrolig at slikt kan skje. Politiet må få bedre kompetanse, for dette er for dårlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*