UNWGAD: Vad är det och hur jobbar de?

OHCHRDen 5 februari 2016 presenterade FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga frihetsberövanden, UNWGAD, sitt yttrande i fallet Assange. De ansåg att Assange är ”godtyckligt frihetsberövad” för att hans rätt till en rättvis rättegång är kränkt, Arbitrary Detention Category III. Ett beslut som kallats såväl ”ridiculous” som ”fantastic”. Men vad är då UNWGAD och hur jobbar de?

United Nations Working Group on Arbitray Detentions, UNWGAD, har till uppgift att utreda misstänkta fall av godtyckliga frihetsberövande. De gör det utifrån FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). Arbetsgruppen prövar individuella fall och kommer sedan med rekommendationer till den berörda staten. Dessa rekommendationer är inte bindande även om Assanges anhängare försöker inbilla folk det.

Mats Andenäs Chair-Rapporteur 2014

Mats Andenäs
Chair-Rapporteur 2014

Arbetsgruppen är ett FN-organ. Men den är inte FN, och representerar inte FN. Gruppen inrättades av FN:s Flyktingkommissariat, UNHCR, 1991 och erhåller var tredje år sitt mandat. Gruppen har sitt säte i UNHCR kontor i Geneve och består av totalt 5 medlemmar som alla arbetar på frivillig basis. Gruppen utser själva en ordförande, Chair-Rapporteur, och de träffas minst 3 gånger om året, 5-8 dagar, då de går igenom inkomna fall och också presenterar sina rekommendationer.

Arbetsbelastningen är hög. Under åren 2013-14 arbetade gruppen i 40 dagar och avgjorde 117 fall som berörde 853 individer. Endast 2 av dessa ansågs vara korrekt fängslade, i snitt behandlas 3 fall  om dagen. Man avgör ärenden utan ordentlig rättslig prövning. Från Expressen:

Det visar sig att panelen har fattat 1 325 beslut under de senaste 25 åren. I 99.8 procent av fallen landar man i slutsatsen att personen i fråga har frihetsberövats. Sannolikheten att panelen skulle fatta ett annorlunda beslut i fallet Assange var således väldigt låg

Hur jobbar gruppen?

Som med alla grupper finns stadgar som måste följas. I UNWGADs fall heter de ”Methods of Work”. Det finns också en beskrivning av hur arbetet ska bedrivas och hur man definierar godtyckligt frihetsberövande, Factsheet 26.

Gruppen är ingen domstol. Men arbetssättet liknar en common-law domstol. ”The Group attaches great importance to the adversarial character of its procedure.” skriver man i Factsheet 26. Detta kontradiktoriska arbetssätt kännetecknas av att det är två parter som argumenterar för sin sak och domarens uppgift är att avgöra vilka bevis som är godkända, se till att processen sköts enligt lagen och så småningom bedöma, utifrån vad parterna framfört i domstolen, vilken part som anses ha rätt. Eller som det ibland sägs, vilken part som övertygade domaren mest.

I en sådan här process, kontradiktorisk, är det av yttersta vikt att domaren är hederlig och opartisk. Om han favoriserar en part så blir domsluten lidande. Det är också oerhört viktigt att parterna ges full tillgång till varandras anklagelser och påståenden. Om en part undanhålls den andres argument och påståenden är det omöjligt att bemöta argumenten. Då havererar processen och domarna blir felaktiga. Om detta skulle förekomma i en underrätt och det upptäcks blir domslutet överklagat och domaren skiljs från sitt uppdrag.

UNWGADs prövning är enbart skriftlig. Muntliga förhandlingar förekommer inte. Och det är ingen lång skriftväxling. Man har lite tid för varje beslut, något som påverkar kvaliteten på besluten. Att det är så beror på att gruppens deltagare inte får betalt. Det finns ett eget intresse hos medlemmarna att inte låta ärenden ta tid.

STEG 1: Få ärendet till arbetsgruppens kännedom

Gruppens arbete börjar med att en individ, en familjemedlem, en organisation skickar en redogörelse för fallet. ”Communications shall be submitted in writing ..” står det i stadgarna.

STEG 2: Ge berörd regering en möjlighet att bemöta påståendena/anklagelserna

In the interest of ensuring mutual cooperation, communications shall be brought to the attention of the Government and the reply of the latter shall be brought to the attention of the source of the communication for its further comments. … In the letter the Working Group shall request the Government to reply within 60 days, during which appropriate inquiries may be carried out by the Government so as to furnish the Working Group with the fullest possible information.

Regeringen ges 60 dagar på att bemöta det som inkommit i ärendet. Gruppen vill att regeringen gör efterforskningar så att de får bästa tänkbara information om vad som gäller i fallet.

STAGE 3: Erbjuda individen en möjlighet att kommentera regeringens svar

När regeringen väl svarat ges individen en möjlighet att kommentera svaret. ”for its further comments” står det i stadgarna. Denna möjlighet erbjuds inte för att individen ska kunna komma med nya påståenden/anklagelser. Om individen kommer med ny påståenden/anklagelser och det tas in i beslutet är panelen partisk.

STEG 4: Arbetsgruppens yttrande

När alla svar inkommit fattar gruppen sitt beslut. Om det anses lämpligt ges rekommendationer till regeringen om lämpliga åtgärder.

Det finns mycket som kan gå fel i en sån här process. För att det ska vara en rättssäker prövning måste parterna få tillgång till varandras inlagor, ledamöterna måste vara opartiska och inga påståenden/anklagelser som kommer från steg 3 får smyga sig in i beslutet.

En hemlig process

Diskussionerna i UNWGAD är hemliga. Det går inte ens att få ut de dokument som gruppen haft som underlag för sina beslut. Det är därför svårt att förstå varför vissa beslut blivit så fel. En orsak till felaktiga beslut är att ärendena hanteras under kort tid. Detta beror i sin tur på att gruppens medlemmar arbetar utan ersättning.

I en del fall görs så många fel att det enkelt går att förstå varför det blivit konstigt. Som i fallet Assange. Mer om det i nästa inlägg.

Fallet Assange: Tunna män i la-la land, del 2

Too many cooks spoil the broth

Ju fler kockar, desto sämre soppa

Troppi cuochi guastano la cucina.

eller en bättre fransk variant:
Quand il y a plusieurs capitaines, la pêche est maigre.
Ju fler kaptener, desto sämre fiskfångst.

Leif Silbersky, Björn Hurtig, James B. Caitlin, Mark Stephens, Jennifer Robinson, Geoffrey Robertson QC, John Jones, Gareth Peirce, Ben Emmerson QC, Mark Summers, Michael Ratner, Per E. Samuelsson, Thomas Olsson, Dinah Rose QC och Baltasar Garzón. Och så PR-konsulten Harald Ullman förstås.

Behöver jag säga mer? Och inte blir det bättre för att det runt denna flock av advokater finns en sekundär flock som gärna kommer med råd och synpunkter. Gleen Greewald typ. Inte undra på att det är en jäkla soppa. Och att inga fiskar fångats. Bananer, bananer. Läs mer

Professor Marcello Ferrada de Noli förminskar hedersvåld

Denna artikel  är en kraftig redigering av min ursprungliga artikel. Eftersom det är första gången som jag kraftigt redigerar en artikel vill jag nämna skälet till min redigering. Den ursprungliga artikeln innehöll många mycket elaka kommentarer med syftet att förlöjliga professor Marcello Ferrada de Noli. Dessa kommentarer är nu borttagna. Min uppfattning är att professorns skriverier om hedersmord och hedersvåld är grovt missvisande. Det som gör mig arg, och som gjorde att jag skrev så elakt, är att professorn genom att redovisa en helt felaktig bild fullständigt ignorerar de unga kvinnor som är offer för hedersvåld och hedersförtryck i Sverige. Han ställer sig på förtryckarnas sida. Det är naturligtvis helt oacceptabelt om man påstår att man kämpar för ”Human Rights for All”.

Bara för att professorn försöker att missleda läsare betyder det inte att jag har rätt att förolämpa honom. Det var elakt och förbannat dumt av mig och något jag ber om ursäkt för.

Göran Rudling den 27 april 2012

Professor Marcello Ferrada de Noli framför i några artiklar på sin blogg märkliga åsikter om hedersvåld. Bland annat påstår professorn att svenska stats-feminister tillsammans med svenska media överdriver förekomsten av hedersvåld i Sverige i syfte att demonisera ”muslimer” för att göra det möjligt att skicka svenska soldater till Afghanistan. En av professorns otaliga naiva konspirationsteorier. Men för professorn är påståendet oerhört viktigt. Han driver nämligen tesen att svenska stats-feminister konspirerar med det svenska politiska etablissemanget för att få Julian Assange utlämnad till Sverige så att han ska kunna utlämnas till USA. Och skälet till detta är att Julian Assange har publicerat hemligheter om kriget i Afghanistan vilket skulle ha gjort det politiska etablissemanget förbannat.

Det är svårt att ta professorn på allvar. Det är så naivt. Frågan om hedersvåld i Sverige är dock en allvarlig fråga. Inte minst för de 70 000 ungdomar mellan 16 och 25 år där familjen ställer krav på val av livspartner. Och de 8 500 som är oroliga för att inte själva få bestämma med vem de ska gifta sig med. Och alla de unga invandrarflickor som känner stor oro inför sommarlovet i skolan. Ska de bli bortgifta med en släkting de inte känner när de åker med familjen på semester till hemlandet?

I denna artikel kommer jag visa att professo Marcello Ferrada de Nolis studier av hedersvåld är grundlösa påståenden som han skapat för att de ska passa in i redan påhittade konspirationsteorier. Delar av denna text skrevs som kommentarer på professorns artiklar. Kommentarer som inte godkändes av professorn. Därför denna artikel. Läs mer

Fallet Assange: Tunna män i la-la land, del 1

Because something is happening here,
But you don’t know what it is,
Do you, Mister Jones?

Första gången Bob Dylan uppträdde med ett elektrisk band var på Newport Folk Festival den 25 juli 1965. ”Ballad of a Thin Man” skrev han kort därefter. Låten spelades in den 2 augusti och albumet ”Highway 61, revisited” släpptes den 25 augusti 1965.

Det sägs att låten handlar om en journalist, Jeffery Owen Jones, som intervjuade Dylan i samband med den första elektriska konserten. Mr Jones, som var praktikant på Times Magazine, skrev efter intervjun en artikel om munspelets ökade inflytande i amerikansk folkmusik. Mr Jones missade hela grejen att Dylan blev elektrisk. En av de större musikaliska händelserna på 60-talet.

När Dylan 1990 fick frågan om det kunde vara en enda journalist som givit honom inspiration till låten svarade han: ”There were a lot of Mister Joneses at that time. Obviously there must have been a tremendous amount of them for me to write that particular song. It was like, ‘Oh man, here’s the thousandth Mister Jones’.”

Har alltid gillat låten. Har givit mig enormt mycket energi genom åren när jag stött på ”Mister Jones” i verkligheten. I fallet Assange finns det enormt många ”Mister Jones”. Som uttalar sig ofta och gärna och som skriver mycket. Som förstår att nånting händer men bara inte fattar vad det är. Denna artikel är för att peka på några av de tunna männen. Eftersom det finns så många kommer det att bli flera delar.

För göra det hela begripligt börjar jag med de tunnaste. De som ha ”manligt panik syndrom” och verkar tro på en (stats) feministisk konspiration. En variant av den anti-feminism som blivit allt vanligare och mer högljudd sen 11 september 2001. Rick ”©®™” Downes, Israel Shamir, Marcello Ferrada de Noli och gänget på Flashback Forum. För att ni ska förstå hur tunna de är använder jag deras egna ord. Läs mer

120 förlorade år & 12 000 friade våldtäktsmän

För de av er som är lite sportintresserade är det ingen nyhet att Sverige ikväll kommer att spela final i JuniorVM i ishockey. Motståndaren är Ryssland. Och matchen spelas i Kanada. Närmare bestämt i Calgary.

Pär Ström, GenusNytt

Jag vet inte om Pär Ström, mannen bakom bloggen GenusNytt tillika årets femifob, kommer att se matchen. Han måste i alla fall vara skrämd av att Kanada inte är i final. Och att feministerna har haft kontroll över den kanadensiska sexualbrottslagstiftningen i 120 år. Vilket rimligen borde fått till följd att det sitter tusentals oskyldiga män i fängelse för sexbrott som de inte begått. Inte undra på att Kanadas ishockeylag inte lyckades slå Ryssarna. Det finns väl inga riktiga män kvar.

Kanada har haft samtyckeslagstiftning i 120 år. Det är mig veterligen det första landet i världen som införde en enkel och tydlig lagstiftning baserad på samtycke. Och det fungerar alldeles utmärkt. Har aldrig hört att Pär Ström använt Kanada som ett skräckexempel hur det kan gå när ”feministerna tar över lagstiftningen”. Läs mer

Fler fullkomligt skandalösa rättsfall

För snart en vecka skrev jag om 3 märkliga rättsfall. Det borde jag inte ha gjort. Jag borde ju ha förstått att antalet är otroligt många fler. I går kväll såg jag på Uppdrag Granskning Nicke Nordmarks och Hasse Johanssons film ”Mardrömmen” om hur helvetet i form av sociala myndigheter, polis och åklagare kan drabba två helt vanliga oskyldiga föräldrar, Thomas och Jennie. Filmen fick mig att gråta. Länge, länge. Jag kan bara inte förstå hur två människor och deras barn kan utsättas för så mycket övergrepp av myndigheter utan att någon på myndigheten ingriper. Det är något allvarligt fel i Sverige. Och det måste rättas till nu. Och myndigheterna klarar det inte sjävla.

Du som läser detta måste helt enkelt se filmen.  Länken är här. Texten nedan är en förkortning och bearbetning av den ursprungliga texten på Uppdrag Gransknings sida.

Allt som behövdes för att helvetet skulle börja var ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal till socialtjänsten. Det var allt som krävdes för att Thomas och Jennies två döttrar skulle bli tvångsomhändertagna. Själva blev de oskyldigt anklagade för det kanske mest skamfyllda brott man kan tänka sig – sexuella övergrepp på sina egna barn. Läs mer