Analys av lagen

Våldtäkt: Tvång eller bristande
samtycke som grund för ansvar?

En diskussion om 1998 års Sexualbrottskommittés utredning och resonemang av Wanna Svedberg.

Wanna Svedberg är författare till en riktigt bra och noggrann genomgång av 1998 års Sexualbrottskommittés betänkande, SOU2001:14. Den kanske bästa genomlysning som har gjorts. Det som är speciellt med Wannas studie är att hon visar att kommittén har gjort en fundamental blunder  när man definierat vad en samtyckesparagraf innebär juridiskt och att det får oerhörda konsekvenser för kommitténs slutsatser. Och för sexualbrottslagen som bygger på kommitténs betänkande.

Den nu gällande sexualbrottslagen röstades igenom 2005. Den är ett resultat av 1998 års

Wanna Svedberg

Wanna Svedberg

Sexualbrottskommittés betänkande, SOU2001:14. Riksdagsbeslutet föregicks av en omfattande remissrunda och en lång debatt i Riksdagen.

Kommittén hade till uppgift att utreda frågan om samtycke och om det skulle vara en fördel att införa en samtyckesklausul och i sådana fall hur en sådan klausul skulle se ut. Problemet är att kommittén gjorde en helt felaktig definition på vad samtycke innebär. Kommittén kräver av kvinnan att vid ett våldsrekvisit ska säga nej och göra motstånd. Vid ett samtyckesrekvisit kräver kommittén att kvinnan ska uttrycka det bristande samtycket, möjligen genom att säga nej. Kommittén kräver hela tiden att kvinnan ska uttrycka sitt bristande samtycke vare sig det är vålds. eller samtyckesrekvisit. Kommittén ser ingen skillnad på våldsrekvisit och samtyckesrekvisit. Detta är den stora blundern.

Problemet är tydligt. Kommittén utreder aldrig samtycke som grund. Kommittén utreder brist på samtycke som grund. Kommittén tror att det är samma sak. För att förtydliga. Om en domstol ska utreda huruvida ett avtal finns går det inte att utreda eventuell brist på avtal. Det är följaktligen orimligt att påstå att brist på brist på avtal innebär att avtal finns. Som man utreder avtal i domstol är det den part som anser att avtal finns som är skyldig att visa upp avtalet. Domstolar som vid tvistemål om avtal ägnar tid åt att utreda brist på avtal existerar inte annat än i Kafkas värld. Det är inte underligt att kvinnor känner en enorm förtvivlan när försöker få upprättelse i en svensk domstol. Vi menar inte att det ska råda omvänd bevisföring. Det är fortfarande kvinnan som ska bevisa att samtycke inte förelåg.

Vad kommittén inte förstått är att en samtyckesklausul innebär att kvinnan inte behöver göra nånting alls för att det ska existera brist på samtycke. Brist på samtycke är normalsituationen. Nolläget. Det kan enkelt sammanfattas så här. Om det inte är ja, ja, ja är det nej, nej, nej. Om inget uttalat ja finns är det nej. Väldigt enkelt att förstå. En man kan inte genomföra sexuella handlingar om det inte föregåtts av ett uttryckt samtycke.

En rättsprocess kommer då med nödvändighet att behöva utreda vad exakt det var som gjorde att gärningsmannen ansåg sig ha ett samtycke. Fokus kommer att vara på gärningsmannen och vad gärningsmannen gjort och tänkt för att försäkra sig om att samtycke existerar. Helt plötsligt blir det möjligt fokusera på gärningsmannens tidigare sexuella beteende. Har gärningsmannen i andra fall gjort sig skyldig till att inte försäkra sig om samtycke. Med en samtyckesklausul kommer fokus att vara på gärningsmannen i väsentligt mycket högre grad än vad det är idag.

Vad man kan konstatera är att kommittén, genom sin felaktiga definition av samtycke, egentligen har utrett är hur en reglering som har våldrekvisit fungerar när våld inte utövats. Vad kommittén har gjort, utan att förstå, är underkänt den lagstiftning som de själva rekommenderar. Ett tankefel som inte synliggjorts förrän Wanna Svedberg påpekar det. Det är helt korrekt att en lagstiftning, som kommittén beskriver felaktigt som baserad på samtycke, kommer att sätta fokus på offret. Det är just precis den lagstiftning vi har idag.

Något som kommittén gjort korrekt är att förstå att en samtyckesklausul skulle medföra en förstärkning av offrets ställning eftersom en samtyckesklausul fokuserar på frivilligt deltagande, lika värde. Då offren i huvudsak är kvinnor konstaterade kommittén att en lagstiftning som baseras på samtycke i väsentliga avseenden skulle bidra till kvinnofriden och öka jämställdheten mellan kvinnor och män.

I betänkandet anför man vidare att införande av en sådan ansvarsgrund dessutom kan förväntas bli ett viktigt stöd för unga kvinnor då man har kunnat konstatera att unga kvinnor som vänder sig till kvinnojourerna vittnar om att de utsätts för starka påtryckningar att gå med på samlag eller acceptera olika sexuella handlingar som de inte vill medverka i. En lagstiftning om straffansvar för den som mot en kvinnas bristande samtycke skaffar sig ett sådant sexuellt umgänge skulle då kunna vara ett stöd för dessa kvinnor.

Vidare förstår kommittén att en samtyckesklausul helt förändrar normen för umgänget mellan könen på liknande sätt som förbudet att slå barn helt förändrade hur vi idag ser på barnuppfostran. Med en samtyckesklausul krävs av mannen att han har försäkrat sig om att samtycke finns innan han går vidare med sexuella handlingar. En samtyckesklausul tydliggör för mannen att sex är en frivilligt vald handling mellan två parter och om frivilligheten upphör, en kvinna säger nej mitt i ett samlag, måste mannen omedelbart sluta.

Kommittén hänvisar dessutom till en doktorsavhandling av Stina Jeffner som har analyserat ungdomars förståelse av våldtäkt. Den visar att ungdomar menar att våldtäkt, på en principiell nivå, är allt sexuellt som förekommer efter det att ”tjejen” sagt nej. Med utgångspunkt från Stina Jeffners avhandling är det enligt kommitténs åsikt ett rimligt antagande att såväl ungdomar som vuxna har denna allmänna rättsuppfattning; att den som genomför ett samlag trots att kvinnan inte samtyckt till detta gör sig skyldig till våldtäkt.

Kommittén kommer fram till att en samtyckesklausul innebär omfattande väsentliga fördelar för kvinnor och barn. Och för samhället i stort. Men det räcker inte.

När kommittén sen ska försöka bedöma vilken effekt en samtyckesklausul har i domstol så utreder ikommittén en felaktigt definierad samtyckesklausul. Kommittén utreder något som kommittén tror är en samtyckesklausul. Kommittén skriver nämligen att ett slopat krav på tvång skulle innebära större krav på kvinnan att tydligt visa sitt bristande samtycke.

”En våldtäktsbestämmelse som har sin utgångspunkt i endast ett bristande samtycke från offrets sida skulle av naturliga skäl få en mycket vidare tillämpning än den nu gällande straffbestämmelsen. En sådan bestämmelse skulle för att inte få en alltför vid tillämpning dock kunna behöva avgränsas eller gradindelas med utgångspunkt från bl.a. eventuell våldsanvändning eller andra försvårande omständigheter.”

Kommittén förstår också att en samtyckesreglering, även enligt deras konstiga definition, skulle innebära att väsentligt fler skulle fällas i domstol. Därför tycker de att det är önskvärt att man måste göra nåt så att inte så många fälls. Det visar sig att kommittén är rädd för att bryta med den rådande manliga normen och att de hyser en stor oro att män i större utsträckning skulle bli ansvariga för sina handlingar och straffas för dem.

För mig är det ett mysterium att ingen satt fingret på detta förut. Det är också otroligt att dåvarande justitieminister Thomas Bodström inte sett kommitténs blunder utan bara låtit det passera vidare till lag. Oförsvarbart.

Wanna Svedberg har i en bra uppsats på ett tydligt  och mycket pedagogiskt sätt gått igenom hur kommittén argumenterat och visar att dagens lagstiftning bygger på manliga normer och är synnerligen diskriminerande mot kvinnor. Hela uppsatsen kan du läsa här.

Det är dags för en lagstiftning som baseras på mänskliga rättigheter, lika värde och ömsesidig frivillighet.

2 reaktion på “Analys av lagen

  1. Pingback: Samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen « Jämställd

  2. Pingback: Bloggar nu även lite på jämställd.se » Linander tycker!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*